
Få yrkesbanor är enkla och självklara. I de flesta fall ger man sig in på en sak, för att komma ut med en annan. Man är aldrig fullärd och kan komma att byta bana flera gånger under sin yrkeskarriär. Med tanke på detta har skolan gått i rätt riktning – man lär sig att lära sig, och elever sporras till att själv skapa helheten genom att plocka byggstenar från olika ämnen.
Hand i hand med detta har företagarfostran också fått en synlig roll i flera skolor, och det av förståeliga skäl. Man talar mycket om ekonomi, men framförallt lär man sig hur man startar, driver och utvecklar ett företag. En företagare tar sig an något och har en vision, bygger en tjänst eller produkt. Man skapar organisationen kring den och tar tjuren vid hornen. Vare sig man i slutändan blir företagare eller inte är det här enormt nyttiga erfarenheter för unga elever. Man får ta steget utanför sin komfortzon och våga.
När man jämför denna utveckling med de ändringar vi gjort i elevantagningen och studentskrivningarna, så är man med fog förbryllad. Samtidigt som vi i läroplanen sporrar till försök och initiativ har vi gjort högskoleantagningen till en tunnel som börjar redan i slutet av högstadiet. Eftersom vi betonar studentexamen i mycket högre grad än tidigare är elever i praktiken tvungna att redan som 15-16-åringar, om inte besluta vart de vill söka in, så åtminstone utesluta vissa banor. Och som grädde på moset – eller smolk i bägaren – har vi dessutom ett system i vilket man reserverar en stor del av platserna för förstagångsansökare. Därmed sätts eleverna i en jobbig situation. Om man inte är säker på vart man vill söka sig är det ofta bättre att ta ett mellanår. För om man kommer in, men senare ångrar sig, kan det vara svårt att byta bana. Lagt kort ligger i allra högsta grad och i värsta fall har de beslut man fattade som 15 åring gjort det ännu svårare.
Den frihet vi har infört i vår läroplan, som vi också ger näring åt i den företagarfostran allt fler finländska barn får ta del av, skall också synas i det system som öppnar vägen in i högskolevärlden. Spräck tunnlarna, ge friheter att välja och sätt inte ungdomarna i en situation som leder till för tidiga val. Det sporrar inte till företagsamhet och rimmar illa med det yrkesliv de har framför sig.
I stället borde vi göra det lättare att byta bana i ett senare skede. Vi borde se breddade kompetenser som en styrka. Även om det kanske betyder att samhället får betala för några studieveckor till är det med säkerhet i samhällets intresse att ungdomar inte är rädda för att pröva på något, att de vågar kasta sig ut i nånting de kanske inte är säkra på. Man skall få försöka, lyckas och misslyckas. Och om man ändrar sig skall det gå att sadla om – både i skolan och senare i studielivet.
Det är essensen också i företagandet. Om man inte vågar misslyckas, kan man inte lyckas. Och när nånting inte fungerar skall det vara möjligt att prova på något annat. Både i yrkeslivet och i skolan.

Anders Adlercreutz
Skribenten är arkitekt, företagare och riksdagsledamot i den svenska riksdagsgruppen. Han berättar själv att han har blivit arkitekt för att han ville bygga hus där: ”… barn få lära sig, människor inspireras av sitt arbete, handikappade få vård eller människor åldras tryggt.”